magusti

Sitter hemma i mitt kök och skriver i unikum, det känns så himla konstigt att sitta och bedömma sig själv.

Unikum är antingen ett grymt pepp-talk med sig själv eller en nerbrytande självförtroendesbakterie. Kan vara båda delarna, ena sekunden tror man att man kan allt, helt övertygad om att man är ett geni och tycker att bara en dum person skulle ha svårt att se alla brilljans man äger, samtidigt som: "Jag är princip en fullfjädrad person, finns det något pris för smarthet borde det vara mitt, finns det något jag inte kan? President Isa..." rullar igenom huvudet med stora bokstäver.

Nästa sekund känner man sig som världens osmartaste blondin, och tänker hur kommer jag lyckas i livet?! Jag kommer bli fast med en tonåringshjärna i resten av livet för det går inte in mer kunskap. Dessutom är jag ganska talanglös, den kreativa hjärnhalvan står oftast på stand-by, med en stor skylt blinckandes där det står: Varning, får ej användas fara för dig själv och andra i närheten. Inte den smartaste och inga dolda talanger, hur ska detta gå flickalilla? 

Jag brukar dock satsa på den första delen och tänka "Jag är störst, bäst och vackrast." Men även en Zlatan kan ha sina dalar och då smyger den lilla bakterien in i systemet och försöker trycka ner en. Då måste man snabbt påminna sig själv om att man är värd sina betyg, och jag har kämpat för dom och jag har förtjänat dom! Jag är grym på det mesta jag håller på med. Stolt som tuppen!

Nu ska jag återgå till bedömningen, jag fick en ny självförtroendeboost! Gäller att skriva så mycket som möjligt nu. 

See you!         

I 
Kom ihåg, var stolt som tuppen! Ta ingen skit! Om ni inte förtjänar det... ;)